Nina Wähä: “Jag mycket på de ryska klassikerna”
Nina Wähä dök upp i mitt liv oväntat. Jag minns inte längre hur jag stötte på hennes roman «Testamente» (en familjesaga – ett exempel på mycket relevant litteratur), och sedan på hennes konto i det förbjudna sociala nätverket. Och efter att jag skrivit till henne och föreslagit ett intervju, tackade hon ja direkt. Sådan förutsättningslös tillit är ovärderlig!
Samtalet med Nina är till stor del ett experiment för mig själv. Det är början på en ny spalt, som för tillfället har arbetsnamnet SHE WRITES och är dedikerad till samtida kvinnliga författare utomlands. För mig är det viktigt att utforska lagret av det som skapas av kvinnor födda på 1970-1980-talet, att lära känna de genomgående teman och stilistiska särdragen i deras texter. Varför väljer jag just denna generation? Det är enkelt – för jag tillhör den själv, och även här, på denna webbplats, försöker jag periodvis att lösa gåtan med vår generation.
Nina är född den 21 mars 1979 i en förort till Stockholm, men hennes hjärta är för alltid delat mellan den bullriga huvudstaden och den karga, tystlåtna naturen i Tornedalen. Där uppe i norr, varifrån hennes mor kommer, flyter tiden annorlunda. Det var dit lilla Nina varje sommar flydde från stadens jäkt för att vara hos sin mormor, och där tog hon inte bara till sig finskan utan även meänkieli — det gamla, nästan bortglömda språket som var hennes familjs, hennes förfäders.
2019 sprängde Wähä sig in i den litterära världen med romanen «Testamente». Boken, som nominerades till det prestigefyllda Augustpriset, blev inte bara en storsäljare — den blev en händelse. Det är berättelsen om familjen Toimi, där tolv barn (eller fjorton, beroende på hur man räknar) lever under den tysta och brutala fadern Penttis ok tillsammans med den fromma modern Siri, en flykting från Karelen. När man läser Wähä kan man fysiskt känna «detta djävulska mörker, doften av diesel, finska gräl och den fullständiga frånvaron av kommunikation», som recensenterna skrev. Men det mest fantastiska är hur en otrolig, vild kärlek till livet ändå lyckas bryta igenom all denna hopplöshet.
Wähä vänder denna sanning upp och ner. Hennes familj Toimi är så olycklig att det blir en konstform i sig. Detta är en körroman där alla får komma till tals: den mobbade sonen, den vackra dottern, och till och med den som inte längre är i livet. Nina ger en röst åt dem som vanligtvis inte hörs i litteraturen — de tysta, de nordliga, de uthålliga. Men hennes stil är ingen tung epik. Den är explosiv, modern, rytmisk — något hon fått med sig från tiden i bandet «Lacrosse».
I Nina Wähäs blod flyter tre kulturer. Hennes far är invandrare från Bulgarien, hennes mor är tornedalsfinne vars familj flydde undan kriget från Karelen. Kanske är det just denna eviga känsla av att vara «mitt emellan», sökandet efter sin plats i världen, som gjort henne till en sådan lyhörd utforskare av mänskliga själar. Romanen «Testamente» blev det stora genombrottet, efter vilket hon började talas om som en ny klassiker.
Att läsa Nina Wähä gör ont. Att läsa Nina Wähä är skrämmande. Men att inte läsa henne är omöjligt. För efter sista sidan i «Testamente» känns det som om man har levt ett främmande liv. Man hör vinden som blåser från norr, ser den oändliga himlen över den tröstlösa gården och förstår varför man ibland, för att rädda sig själv, måste riva ner allt till grunden. Detta är litteratur som tar andan ur en. Detta är rösten av en kvinna som kan sjunga, spela och berätta historier så att de stannar kvar för alltid.
— Din far kommer från Bulgarien och din mor har sina rötter i finska Tornedalen. Hur har denna blandning av kulturer påverkat ditt världssyn och kanske även teman i dina böcker?
— Som författare lever man ofta ett märkligt liv, liksom vid sidan av det liv som alla andra lever. Mitt i det, men ändå alltid en betraktare. Faktumet att jag är andra generationens invandrare har gjort att jag ofta känt mig hemlös, kulturellt, inte en del av det gamla landet men inte fullt ut en del av det nya heller. Men jag är uppvuxen med min mamma som alltid varit en modern kvinna. Hon lämnade Finland som väldigt ung och har alltid hållit sin frihet högt, (hon har tex aldrig gift sig). Jag är inte uppvuxen med min pappa men han kom från en akademisk bakgrund med en mamma som var tandläkare och han lämnade Bulgarien för att han ville leva mer fritt, dock tror jag att han präglades mycket av samhället han växte upp i, och att han inte helt litade på «staten» som institution. Men han är död så jag kan inte fråga honom, jag gissar här.
— Din debutroman «S som i syster» publicerades 2007. Hur ser du tillbaka på den boken nu, med ett avstånd på nästan två decennier?
— Jag är stolt över den! Innan jag debuterade som romanförfattare såg jag på mig själv som poet, eller prosalyriker, och jag hade aldrig trott att jag hade det i mig att skriva en så lång och hyfsat sammanhängande historia. Den har också många av de teman som jag fortsätter att fascineras av och undersöka. Familjen som institution, minne kontra sanning.
— Förutom romaner skrev du 2008 novellsamlingen «Allt handlar inte om dig». Vad lockar dig med genren kortprosa, och planerar du att återvända till den?
— Noveller skrämmer inte mig! Att skriva en roman kan ibland kännas som ett övermäktigt och ja, skrämmande företag. Men novellen känns mer lekfull och möjlig. Där går det också att utforska språket på ett lekfullt sätt. Jag har sedan 2008 publicerat två noveller (om jag minns rätt) och de har båda varit beställningsuppdrag. Så det är inget jag dras till. Jag kommer kanske skriva noveller igen, men det är inget som lockar mig för tillfället.
— Romanen «Testamente», som utspelar sig i Tornedalen, fick mycket god kritik och nominerades till Augustpriset. I texten finns inslag av familjesaga, psykologisk dramatik och deckare. Hur balanserade du dessa olika genraspekter för att historien skulle förbli hel?
— Jag hämtade kraft och riktning ur leken med deckargenren! I övrigt tittade jag mycket på de ryska klassikerna för formen, med en innehållsförteckning i början av boken och en sorts historieberättare som lotsar läsaren genom myllret av karaktärer.
«Den med kärlek återskapade verkligheten i den avlägsna finska byn i början av 1980-talet, med sin ännu inte helt glömda hunger, sin magra natur, kalla vintrar och skrala skördar, med sina århundradegamla traditioner, desperat fylleri och specifik lokal stolthet, kommer säkert att väcka levande igenkännande hos alla som läst rysk byprosa från 1960- och 1970-talen. Den stora traditionen från Fjodor Abramov, Vasilij Shukshin och Valentin Rasputin, som i Ryssland helt har falnat och tycks vara oåterkallelig, verkar i grannlandet Sverige vara levande och produktiv – en nyhet som är både förvånande och kanske också glädjande» (Galina Juzefovitj om roman «Testamente»).
— Huvudkaraktären försöker rädda sin mor från en despotisk far. I vilken utsträckning handlar denna historia, enligt dig, om personlig frigörelse och om gränserna för ett ansvar en människa har för en annan?
— Bra fråga! Jag tror på att angripa stora frågor (som den om människans ansvar) genom mina karaktärers handlingar. Som jag ser det kan berättelserna då förhoppningsvis rymma båda delar. Ett mikro- och ett makroperspektiv samtidigt. De romaner som berör mig mest har nog alltid båda delar.
— I vilken mån är ett sådant personligt, nästan tyst motstånd i det privata, enligt dig, en form av feministisk handling? Och var går gränserna, tror du, för ett kvinnligt ansvar att rädda en annan kvinna?
— Jag tror på att försöka hjälpa andra människor. Att inte titta bort när någon far illa. Men det är svårt för människor att förändras och i verkligheten är vi mycket fegare och mindre förändringsbenägna än litterära gestalter. Men en fiktiv karaktär kan ingjuta mod i oss, mod till förändring och hopp! Hopp om förändring.
— I romanen lyfts teman om kulturellt arv och identitet. Hur viktig var den aspekten för dig, och hur hänger den ihop med dina egna rötter i Tornedalen?
— Som andra generationens invandrare är detta något jag alltid bär med mig. Eftersom jag inte är uppvuxen med min far har jag ingen naturlig förståelse eller känsla för vem jag är utifrån min släkt på hans sida. Men jag har alltid känt mig väldigt hemma bland mina släktingar uppe i Tornedalen.
Photo: Sara R Acedo, Nina Wähä
— Din senaste roman «Major Virvelvind» handlar om att söka sin far. Hur personlig är den här boken för dig? Hur har den hjälpt dig i livet?
— Den är utan tvekan min mest personliga bok. Den började som ett sorts privat sorgearbete där jag försökte försonas med det faktum att min pappa valde bort mig. Det var oerhört läkande att skriva den. Den tröstade mig och jag hoppas att den ska trösta andra läsare med liknande sår och erfarenheter.
— Vilka författare eller böcker har haft störst inflytande på dig?
— Alla de böcker jag läste som ung vuxen. Suzanne Brøgger för hennes feministiska gärning att kasta sig ut i livet och skriva om det, ärligt och naket. P O Enquist för hans säregna språk och magiska berättande. Dostojevskij för framåtrörelsen i berättelserna. Henry Miller som aldrig värjde för det fula och smutsiga. Listan kan göras lång.
— Hur kombinerar du arbetet med romaner med andra kreativa projekt?
— Det är ganska svårt att göra något annat kreativt när jag är inne i ett romanskrivande. Men utöver att skriva jobbat jag som översättare, redaktör och skrivarkurslärare. Då får jag vistas i andras språk och berättelser men ur ett inte lika känsligt perspektiv. Det berikar mitt eget skrivande.
— Du är författare, skådespelerska, sångerska. Har du stött på olika former av genusförväntningar eller begränsningar inom olika kreativa industrier (litteratur, film, musik)? Ger erfarenheten från ett område dig mer frihet eller verktyg för att överkomma stereotyper i ett annat?
— Jag har hållt på med skådespeleri och musik men lämnat båda fälten eftersom jag inte kände mig fri där. I skådespeleriet måste man hela tiden bli till inför någon annans ofta manliga blick, och jag klarar inte av den ständiga utvärderingen. I den musikvärld jag tillhörde fanns den manliga blicken inte på samma sätt, men jag kände mig ofta ensam som kvinna i de miljöerna och det blev till slut svårt att fortsätta. I skrivandet känner jag mig fri, och i författarrollen har jag en större frihet att välja hur jag vill att omvärlden ser på mig.
— Hur ser din vanliga arbetsprocess ut? Börjar du med handlingen, en bild eller kanske med en specifik fras?
— Oftast börjar det med en röst. En karaktär som börjar berätta för mig och mitt jobb består i att ställa frågor till karaktären för att avtäcka berättelsen.
— Vad betyder det för dig att vara en samtida svensk författare? Känner du ett ansvar för att belysa vissa teman?
— Ja ibland kan jag ha en agenda. Med «Testamente» ville jag skriva om finsk eller sverigefinskt erfarenhet ur ett visst klassperspektiv framförallt för att jag själv saknade en bok som handlade om detta. En bok som på något sätt gjorde mig och min erfarenhet synlig. I «Major Virvelvind» ville jag sluta skämmas för att vara ett oönskat barn till en kriminell invandrare. I min nya bok försöker jag undersöka mansrollen.
— I många av dina romaner, från debuten «S som i syster» till «Testamente», står komplexa relationer mellan kvinnor i centrum: systrar, mor och dotter, väninnor. Varför är just det kvinnliga, «horisontella» perspektivet på familje- och sociala band viktigt för dig, och hur omformar det, enligt dig, klassiska narrativ som ofta bygger kring manliga figurer?
— Det är viktigt att berätta sanningen när man skriver. Det behöver inte vara en biografisk sanning, men det är viktigt att berätta berättelser om kvinnor som subjekt i sina egna liv.
— Dina kvinnliga huvudpersoner hamnar ofta i situationer där de måste omdefiniera sin identitet utanför ramarna som familjen eller samhället har satt upp. Kan man säga att denna smärtsamma självförverkligande process är den centrala kvinnoberättelsen du utforskar i dina böcker?
— Ja! Så har jag aldrig tänkt på det men absolut är det så.
— Hur viktigt är det för dig att dina böcker översätts till olika språk, även till ryska? Vad skulle du vilja säga till dina läsare i Ryssland?
— Jag är tacksam för all översatt litteratur som nått mig och som gjort världen större. Litteraturens uppgift är att trösta läsaren, och ge den hopp om att en bättre värld är möjlig. Till mina ryska läsare vill jag säga; Det finns hopp! Genom att dela våra erfarenheter blir världen större.
Photo: Kajsa Göransson, Sara R Acedo, Nina Wähä
Preview: Kajsa Göransson
